livscoacherna@hotmail.com

alltså. jag trivs inte så bra någonstans som i min klass för tillfället. och trots detta längtar jag sönder mig själv till studenten. samtidigt som jag vill börja gråta när jag tänker på att 3B kommer springa åt tjugofem (eller hur många vi nu är. alltid lika oklart) olika håll när dagen i all ärornas ära kommer.

här är i alla fall ett exempel på hur bäst vi är:

dagsljus

jag fungerar så obra ibland. så obra att jag blir ledsen på mig själv. klarar inte av att konversera som en normal människa och inte heller att skratta med magen.
men skit samma. för jag orkar inte gå omrking och vara ledsen för att jag är som jag är. för det känns ju väldigt onödigt. jag är inte ledsen för att jag är som jag är nämligen. dock kunde det gärna få finnas en officiell ursäkt som går något i stil med "jag fungerar inte idag. måste vara hemma.". så att man kunde få vara hemma de dagarna man känner att näeeej. hjärnan fungerar inte. inte talförmågan heller. inte ens hårets naturliga självfall.
det skulle vara bra.
om det fanns ledighetsansökningar, sjukanmälningar OCH konstruktionsfelsinformation.
vilket det uppenbarligen inte finns. efter som denna dator vill rättstava det till konstruktionsmaterial istället. vad ska det vara bra för?
ja ja.
idag är det i alla fall helg. och jag får vara hemma och vara lite ur funktion och inte alls behöva må särskilt ledset över. bra det.

glutenkvinnan

nej. nu får det vara nog.
faktiskt.
punktligt.
prickigt.
och helt helt på riktigt.

i och för sig så kan jag inte låta bli att vara glad mest hela tiden och tro att det är december. kan inte låta bli att gå och köpa julklappar och nynna på lucialåtar.
men alllllllttsssååååå.
ibland hamnar tröttheten ivägen. ensamheten likaså.
drömmar om fula personer som är fulla och förföljer mig lika så.
och det är så irriterande. men det mest irriterande är nog ändå att
hur ful han än är
så kan jag inte låta bli att bli ledsen
för att han är så jädra vacker
eller för min
sommar som blev brutalt stulen

och även om det var på ett bra vis till en början
så är det sorgligt när det helt plötsligt slutat vara så
när man står där vi trottoarkanten för att det är för halt för att gå
man undrar lite hur detta gick till
hur det kommer sig att grottmänniskan* i björklinge
har en blogg som är mer läst än min
hur det kommer sig att mina alltid vantiklädda händer
bara är omringade av vantar

och äsch.
äsch på att detta egentligen är på tok för personligt.
på att jag ägnar på tok för mycket tid åt att
tänka på människor (människa) som inte är värd att
tänkas på. inte alls faktiskt.
äsch på att äsch inte vet jag.
jag är trött just nu. min dator vill starta om sig hela tiden.
i morgon ska jag stå på gränby centrum och babbla.
hejdåååå.

*grottmänniskan är en kille på 20 år som bor i björklinge. han har en blogg. vågar dock inte skriva adressen. för tänk om han läser här? stalkar mig lite? mycket tänkbart faktiskt. eftersom han en gång i tiden ALLTID vrålade som en grottmänniska så fort jag såg honom. som i ett försök att få min uppmärksamhet. spelade liksom ingen roll vad han sysslade med. det kunde vara till exempel:
- tennisspelande
- bilåkande (vrål ut genom fönstret)
- vandrande på stan med kompisgäng
- bussväntande

vid alla dessa tillfällen har han helt på riktigt vrålat som en grottmänniska när han sett mig. och inte vet jag varför. men ganska intressant är det. sorgligt nog har han slutat med det nu. har skaffat sig en mer fashionabel stil, en blogg och SJÄLVKLART ett händelserikt och festligt liv. ehehe. han bor fortfarande i björklinge. och verkar gilla att fota sig själv i duschen. intressant snubbe. fast han hade ju trots allt varit ännu intressantare om han behållit grottmänniskovrålet.

femtonkvadrat

hej. jag känner mig lite ledsen på nåt vis. så därför tänkte jag ladda in lite hullerombullerbilder från en halloweenfest på ett höstlov med en väldigt bästig klass.

harry potter och skratt

alltså. inatt drömde jag något! nämligen att jag, valle och crills stod på en scen. det var sommar och gräset nedanför scenen var festivaligt nedtrampat och somrigt gulfärgat. jag antar att vi var på någon slags festival, även om det inte riktigt framgick. kan ha varit en skolavslutning också. fast scenen påminde väldigt mycket om en scen på peace and love.
jaja. hur som haver.
vi skulle spela en låt som jag hade hört en gång förut. för typ ett år sedan. och jag skulle både spela elgitarr och skrika och sjunga och ha mig. dessutom var det jag som skulle räkna in låten. vilket inte gick så väldigt bra. jag klinkade lite på gitarren, som knappt hade någon volym. sen började vi sjunga. jag hade glömt både melodi och text och lyckades sjunga med i en rad ungefär.
usch. hemskt var det.
sen tog vi en liten paus. gick ut i den lite tomma publiken och pratade med några. jag kände mig illa till mods. men inte blev det bättre när nån kom fram och sa "hahaha. var det du som spelade introt??? det hördes inte alls."
då blev jag ledsen och vägrade gå upp på scenen igen. jag gick omkring och var ledsen och sen var drömmen slut.
intressant värre!
nu måste jag duscha, packa väskor och norpa mina föräldrars busskort så att jag lyckas ta mig in till stan.
hejsss

frejas dag

hehehej. jag och amanda sitter i matsalen och skrattar. vi har slutat för timmar sen. i plural till och med. men vi tycks inte riktigt komma härifrån.
jag har vectoriserat bilder och grejat i photoshop nu. en helg känns väldigt välkommet. snön ligger kvar. det är en stor vattenpöl utanför matsalsfönstret dock. det luktar så mycket bullar här att man tror att man ska få diabetes. amanda sa just åt mig att hålla käften. hon är göööllig.
jag är fredagstrött.
och ikväll blir det det harry potter maraton.
jag skulle kunna sitta här och rabbla upp onödigheter hela dagen. fast då skulle jag missa bussen. och det är inte bra. så hejdååå.

det snöar fortfarande

jag tycker det är spännande. i morgon kanske vi inte kan öppna dörren för att det har hamnat snö i vägen. en bussresa beräknad på 20 minuter kanske tar en timme. när man kommer in genom dörren kan det vara så att det ligger ett smärre snöberg på ens huvud.
de två sistnämnda har
1. en gubbe på bussen hem varit med om. han beklagade sig tydligt över att bussresan från fyrislund hade tagit 25 minuter mer än väntat.
2. jag varit med om. när jag kom hem och in genom dörren och tittade mig själv i spegeln kunde jag nämligen konstatera att på mitt huvud låg en liten vid hatt av snö och mallade sig.

första snökaoset är alltid första snökaoset och även om försenade bussen, bilar nedkörda i diken, genomblöta vinterskor och bortsnöat smink (ytligheten finns) kan var lite jobbigt så tycker jag att första snökaoset är någonting bra! i snökaoset för två år sedan hade min tonårsvärld två dagar tidigare vänts på ända och skakats om riktigt ordentligt. inte ens att vi stod ute i fyrislund i en och en halv timme med tre stycken bussar om vägrade komma gjorde någonting. det var bara som extra energi till mina virvlande glada tankar.
förra året fick jag inte mitt snökaos. jag var, dagen i ära, vilsen i en stor feberförvirring. klarade bara av att ligga i soffan och oroa mig för att byggarbetarna som byggde på vårt hus då skulle komma in i vårt hus för att dricka kaffe, ställa sig i vardagsrummet och skratta åt den ynkliga feberfläcken till människa som låg där i soffan. det vill säga jag. dock räddade snökaoset mig lite här. för det var alldeles för snöigt för byggarbetarna att pallra sig hem till oss.
sen på kvällen vaknade jag till liv igen. lyckades slå bort några febergrader. fick nöja mig med att se snökaoset på tv:n. folk som cyklade omkull i snödrivor och bilar som inte kunde bromsa.

men i år, varken med en förvirrad (men glad) uppochnervändhet eller en kropstemperatur på 40 grader, blev jag en timme försenad på hemvägen. sedan hindrad från att åka på yoga. inte sådär jättekul i och för sig. men jag tänker inte tro på att kaoset gett upp än. första snön luktar gott. att krama snöbollar känns bra.

annars så. ja. jag vet verkligen inte. men jag mår ganska så bra. känner mig stadig och skrattig och arg och stressad och kär och självständig och framtidstroende och panikig och lugn och vintermysig och lite lite gråtig på en och samma gång. fast mest glad. saker och ting verkar inte lösa sig. men. just nu i denna stund, dag, vecka tycker jag faktiskt inte att det gör så mycket.

bländad av en höstsol

jag ska snart slänga in lite torsk i vår microvågsugn för att jag måste äta nåt innan jag åker in till uppsala igen. femte bussresan idag blir det. och ja. jag börjar faktiskt tröttna lite på att åka buss. eller inte främst på att åka buss i sig, mer på vilken tidsslukare det är att alltid passa bussar och åka fram och tillbaka. därför spanar jag på lägenheter till billigt pris med alla mina ögon och andra alternativ som gör att jag kan undvika att bo i björklinge nästa år också.
för nu får det faktiskt vara nog.

annars så har jag idag återkommit till skolan efter ett höstlov som mest känts som ett jullov. hela min själ skriker efter lussebullar med strösocker på och luciasånger går på repeat i mitt huvud. dessutom är den allra förstaste julklappen påbörjad. och någon dag snart ska jag försöka pallra mig till yll och tyll och köpa garn.
mitt höstlov har för övrigt varit väldigt bra. jag har hunnit lata mig så att hjärnan nästan trillat ut ur huvet, varit på kalas och fester och krogar så det stått härliga till, hunnit stirra och lyssna på p3 precis lagom mycket och träffat mina fina vänner nästan lagom mycket i alla fall. lite mer hade ju inte skadat.
nu räknar jag ner till jullov. 6 veckor kvar. men ja. någonstans därinnan kommer ju lucia också. det sitter fint!

4, 3, 2, 1 !!!!!!!!!!!

linn är här. det är fint. jag är rädd för min igårdag men ändå ganska glad i min mage. liksom lite hullrigombullrig. nere i köket står det en kladdkaka och väntar på oss. och! edward cullen är skum.