HEM HEM SORGLIGA HEM

jag har bestämt mig för att kaosblogga. lite nu och här på stunden. det blir ingen jogging idag nejnej. men dock har det hänt en hel del på sistonde.
jag har varit i estland och i estland...
- blev jag kär och slutade vara kär
- träffade jag i princip en själsfrände
- skrattade jag sådär kvävande mycket på grund av min, elins och louises matklumpighet
- uppträdde jag inför en hel skola
- var jag rättså nära döden. tyyyyyp
- pratade, tänke och drömde jag på engelska

ja. och sen så gjorde jag totalt övermycket mer och jag minns långt ifrån allt. dessutom har estlandresan startat igång min poesiskrivande del av hjärnan och igår bara vips såhär:

när inte ens jag själv har ögon
för någon annan än den där
med alldeles för mycket ögon på sig redan
när skalet är det enda jag vill, orkar, kan se

tårar är inget som bara
jag brukar nämna, fälla, lämna
utan jag är egentligen helt normal
även om jag har svårt för det där att
prata, le, känna mig fin och skratta på en och samma gång

svammel blir svavel som blir slam och jag
kommer klara mig även om jag inbillar mig något annat
jag klarar mig alltid
allting blir alltid som alltid
jag kommer gömma mina blickar
stoppa dem långt bak långt bort utom synhåll och
inse att inga blickar
någon gång vill söka sig efter mig
och allt blir som det alltid
alltid har varit

senså har jag varit nära min död på hemmafronten också. igår nämligen.
jag var med på gitarrkonsert och mitt hjärta höll på att banka sönder min bröstkorg, jag höll på att frysa ihjäl samtidigt som det kändes som att mitt huvud skulle explodera plus att min anding inte var den bästa. jag vet att det är nervositet. för jag blir alltid nervös och ja...
MEN JAG ÖVERLEVDE! jag spelade bara lite fula småfel och efteråt var det tre av fem gitarrlärare som sa att jag var duktig. woho!

klart slut varulvstjut!