vilan syns minst men gör mest

idag hände någonting ganska otroligt. och väldigt konstigt. men väldigt roligt.
jag börjar från rätt ände, det vill säga början av det hela:
jag hade precis gått från stationen till slutet/början av gågatan när jag insåg att om jag någonsin skulle lyckas göra klart den där engelskauppgiften så skulle jag behöva gå till biblioteket och sätta mig där. så jag gick och köpte mig en chokladkaka och gick sedan och satte mig inne i mitt favoritrum på uppsala stadsbibliotek. nämligen musikrummet.
och vet ni vad! biblioteket har en bra effekt på mig. för jag lyckades verkligen plugga.
när jag hade kommit en bra bit på den där uppsatsen (och blivit lite förskräckt en gång av att det kom någon man som blabbrade med sig själv och satte sig bredvid mig för att sedan utbrista "nehej nej nej" och gå muttrandes därifrån) så satte sig en kvinna i femtioårsaåldern nästan bredvid mig. plötsligt hörde jag henne säga:
"Går du på komvux?"
när jag tittade åt hennes håll tittade hon frågande på mig och sedan på min bok och undrade om jag läste engelska A. för när hon hade läst engelska A hade hon minsann läst den boken som jag läste nu och hon hade läst engelska A på en termin. på komvux. och läste jag på komvux? nej? på gymnasiet? jaha. fyris? nehej.
och så babblade hon på.
jag sa mest jaha, nej men ja, precis och skrattade lite.
hon var väldigt söt.
blir så glad av när folk struntar i den där svenska gränsen som vi har och faktiskt säger något till en total främling.
sedan var det inte så mycket mer med det.
jag skrev klart min uppsats (efter att den söta kvinnan/tanten/damen hade önskat mig lycka till), plockade sedan ihop mina grejer och gick till bussen.
och det är här, ni som fortfarande hänger med i texten, SOM DET OTROLIGA HÄNDE.
jag stod där i min egna lilla värld och iaktog bussar som for förbi. då plötsligt fick jag en liten knuff och hörde någon säga
"Ursäkta..." jag tittade på honom och tänkte att han skulle fråga mig om vägen till något. men nejdå. han sträckte fram ett litet kort och sa
"jag såg en ängel. och så skrev jag det här. och jag vill ge det till dig."
jag tog emot kortet. som det stod "vilan syns minst - men gör mest ... " på.
såhär:

jag studerade kortet lite. hörde honom säga "förstår du? jag såg en ängel. ser du?" han petade lite på kortet som jag höll i. jag förstod inte alls vad han menade. tänkte lite, och sa sedan
"menar du att vi måste vila för att kunna åstadkomma saker, men att det inte syns?"
han svarade då: "ja, så kan man också tolka det. men jag menar att vi hela tiden har vilan inom oss. det händer inte alltid saker, så som många tror. Vi har också lugnet och vilan inom oss, och den är viktig."*
jag svarade "jahaa. okej. vad häftigt."
han sa igen: "jag såg en ängel. och så skrev jag det. "
jag: "haha, okej, coolt. Så då bestämde du dig för att trycka upp det på ett kort såhär och ge det till folk? "
"ja precis. jag skriver mycket. " svarade han då.
jag frågade vad han skrev för någonting och fick reda på att det var både poesi och filosofiska texter. vi började prata om skrivande och poesi och poetry slam och pratade några minuter.
då sa han
"nej men. jag ska väl fortsätta... det var väldigt trevligt att prata med dig"
jag sa att jag tyckte det varit trevligt att prata med honom och förberedde mig på att den lilla token skulle gå därifrån. men han gick liksom inte.
"haha. jag kan liksom inte riktigt slita mig från dig" sa han istället och viftade lite med sina armar. "vi borde ses igen"
jag, som inte ville träffa honom igen, skrattade bara lite och sa "ja. kanske det någon gång. men du får ha det så bra"
han stod dock fortfarande kvar framför mig. sedan sa han "vi borde ses och prata mer. kanske ta en öl?" jag antar att han nu såg min lite skeptiska min. för sedan fortsatte han "nej. kanske inte det... men... du kan få mitt nummer?"
eftersom denna man var runt femtio även han och aningen läskig kände jag inte alls något behov av att varken ta en öl med honom eller få hans nummer så jag svarade "nej, det behövs inte"
han stod kvar någon sekund till och sa sedan "jaha. nej. men hejdå då. trevligt att ses."
vilket det verkligen var. denna lilla konstiga filur gjorde verkligen min dag. hahaha.
sedan gick han sin väg och sen kom bussen och jag åkte hem.
man borde prata mer med främlingar. jag borde prata med med främlingar. främlingar borde prata mer med mig.
och det var väl ungefär allt jag hade att säga nu för stunden.
två fina bilder från min och rebeckas kvälsspromenad kommer här:


*jag kommer inte ihåg ordagrant hur han sa. men nåt i den stilen var det. jag förstod honom då. nu vet jag inte riktigt. haha.