bob hanson

herre alla gudar i alla slags religioner.
det är mycket nu.
jag vet varken var jag har mitt hjärta, min hjärna, mina steg, mina ögon eller mina tankar.
det gör ingenting. samtidigt som det gör väldigt mycket och är det enda jag kan fokusera på.
det här blir kort och otydbart. det är lite så jag känner mig. fast ganska lång ändå.

lyckomuller

åh hej hihi håhå hejsan wiho.
jag är så lycklig i stunden. skulle kunna strunta i både sömn och mat och bara leva på det jag känner i min mage och oskar linnros vackra stämma.
FÖR ATT:
1. jag köpte oskar linnros skiva vilja bli i torsdags. jag är beroende av den ja.
2. gårdagen blev så jävla bra.
3. idagdagen har jag spenderat förundrandes över två ovanstående saker.
4. i min mobiltelefon hihi.

nu ska jag skriva in gamla fina sms i en liten bok så att jag kan få plats med nya fina sms, samtidigt som jag väntar på att finaste joffan ska logga in på skype.
hejdå!

jag är tydligen stark

jag började gråta när jag läste någonting gammalt idag. jag blev väldigt nostalgisk och samtidigt arg på mig själv för att jag låtit mig själv tappat bort mina chanser idag. jag åkte snabbt tillbaka två somrar i tiden idag. jag önskade att jag fick vara i hans stadiga armar idag.
jag skrev någonting idag.
som egentligen är lite för privat. men det gör egentligen ingenting. egentligen gör det mesta inte så mycket. bara det faktum att jag lyckats slarva bort någonting som kunnat bli något riktigt bra. som redan skulle kunna vara något riktigt bra.
det här låter jättehemskt nu. det var det idag. tidigare idag. nu är det lite bättre. det blev lite bättre. kanske för att jag skrev bland annat detta:

jag minns mitt vita linne mina
generat färgade kinder och mina
bröst som var mindre då än nu

jag minns mitt rum och minns
frånvaron av vartenda dammkorn
minns hur neutraliteten var någonting
som jag bankat in i mitt huvud
trots att jag skrivit
låtar
texter
brev
dagbokssidor
om dig och dina känslor
om dig och mina känslor
om dig och allting du gjort
om oss och allting som skulle kunna hända
som faktiskt inte fick hända.

vilan syns minst men gör mest

idag hände någonting ganska otroligt. och väldigt konstigt. men väldigt roligt.
jag börjar från rätt ände, det vill säga början av det hela:
jag hade precis gått från stationen till slutet/början av gågatan när jag insåg att om jag någonsin skulle lyckas göra klart den där engelskauppgiften så skulle jag behöva gå till biblioteket och sätta mig där. så jag gick och köpte mig en chokladkaka och gick sedan och satte mig inne i mitt favoritrum på uppsala stadsbibliotek. nämligen musikrummet.
och vet ni vad! biblioteket har en bra effekt på mig. för jag lyckades verkligen plugga.
när jag hade kommit en bra bit på den där uppsatsen (och blivit lite förskräckt en gång av att det kom någon man som blabbrade med sig själv och satte sig bredvid mig för att sedan utbrista "nehej nej nej" och gå muttrandes därifrån) så satte sig en kvinna i femtioårsaåldern nästan bredvid mig. plötsligt hörde jag henne säga:
"Går du på komvux?"
när jag tittade åt hennes håll tittade hon frågande på mig och sedan på min bok och undrade om jag läste engelska A. för när hon hade läst engelska A hade hon minsann läst den boken som jag läste nu och hon hade läst engelska A på en termin. på komvux. och läste jag på komvux? nej? på gymnasiet? jaha. fyris? nehej.
och så babblade hon på.
jag sa mest jaha, nej men ja, precis och skrattade lite.
hon var väldigt söt.
blir så glad av när folk struntar i den där svenska gränsen som vi har och faktiskt säger något till en total främling.
sedan var det inte så mycket mer med det.
jag skrev klart min uppsats (efter att den söta kvinnan/tanten/damen hade önskat mig lycka till), plockade sedan ihop mina grejer och gick till bussen.
och det är här, ni som fortfarande hänger med i texten, SOM DET OTROLIGA HÄNDE.
jag stod där i min egna lilla värld och iaktog bussar som for förbi. då plötsligt fick jag en liten knuff och hörde någon säga
"Ursäkta..." jag tittade på honom och tänkte att han skulle fråga mig om vägen till något. men nejdå. han sträckte fram ett litet kort och sa
"jag såg en ängel. och så skrev jag det här. och jag vill ge det till dig."
jag tog emot kortet. som det stod "vilan syns minst - men gör mest ... " på.
såhär:

jag studerade kortet lite. hörde honom säga "förstår du? jag såg en ängel. ser du?" han petade lite på kortet som jag höll i. jag förstod inte alls vad han menade. tänkte lite, och sa sedan
"menar du att vi måste vila för att kunna åstadkomma saker, men att det inte syns?"
han svarade då: "ja, så kan man också tolka det. men jag menar att vi hela tiden har vilan inom oss. det händer inte alltid saker, så som många tror. Vi har också lugnet och vilan inom oss, och den är viktig."*
jag svarade "jahaa. okej. vad häftigt."
han sa igen: "jag såg en ängel. och så skrev jag det. "
jag: "haha, okej, coolt. Så då bestämde du dig för att trycka upp det på ett kort såhär och ge det till folk? "
"ja precis. jag skriver mycket. " svarade han då.
jag frågade vad han skrev för någonting och fick reda på att det var både poesi och filosofiska texter. vi började prata om skrivande och poesi och poetry slam och pratade några minuter.
då sa han
"nej men. jag ska väl fortsätta... det var väldigt trevligt att prata med dig"
jag sa att jag tyckte det varit trevligt att prata med honom och förberedde mig på att den lilla token skulle gå därifrån. men han gick liksom inte.
"haha. jag kan liksom inte riktigt slita mig från dig" sa han istället och viftade lite med sina armar. "vi borde ses igen"
jag, som inte ville träffa honom igen, skrattade bara lite och sa "ja. kanske det någon gång. men du får ha det så bra"
han stod dock fortfarande kvar framför mig. sedan sa han "vi borde ses och prata mer. kanske ta en öl?" jag antar att han nu såg min lite skeptiska min. för sedan fortsatte han "nej. kanske inte det... men... du kan få mitt nummer?"
eftersom denna man var runt femtio även han och aningen läskig kände jag inte alls något behov av att varken ta en öl med honom eller få hans nummer så jag svarade "nej, det behövs inte"
han stod kvar någon sekund till och sa sedan "jaha. nej. men hejdå då. trevligt att ses."
vilket det verkligen var. denna lilla konstiga filur gjorde verkligen min dag. hahaha.
sedan gick han sin väg och sen kom bussen och jag åkte hem.
man borde prata mer med främlingar. jag borde prata med med främlingar. främlingar borde prata mer med mig.
och det var väl ungefär allt jag hade att säga nu för stunden.
två fina bilder från min och rebeckas kvälsspromenad kommer här:


*jag kommer inte ihåg ordagrant hur han sa. men nåt i den stilen var det. jag förstod honom då. nu vet jag inte riktigt. haha.