NÄE

det känns som om folk verkligen börjar tröttna på min ouppdaternade, mystiska stil. men jag har trotts allt klippt av mig det tunga i håret och inte lyckats få i mig tillräckligt med solsken. jag är ett glatt kaos som är kreativitetsstressad. skolstressen har gått i ide i samband med detta som alla envisas med att kalla lov. snarare är det en långhelg, men jag säger också lov. så det är lov nu. i fem dagar. hallelujah!
fyra av dessa dagar ska jag spendera i rättvik. rättvik är fint. kanske inte lika varmt och tropiskt som thailand. till thailand ska någon främmande människa. jag vet inte vad han heter och jag vet inte hur han ser ut. jag vet ingenting om honom förutom att han är en han och att våran tillfälliga "syo" har mejlat honom nu och att han jobbar på boland. boland är den underbart underutvecklade skolan på att skicka ut brev, som jag kanske ska gå på. detta kanske är på grund av denna thailandsgubbe. EFTERSOM JAG FORTFARNADE INTE FÅTT NÅGOT SVAR PÅ OM JAG KOMMIT IN PÅ DERAS SABLARS MUSIKKLASS ELLER INTE. och eftersom han ska till thailand kommer jag säkert få reda på om jag kommit in eller inte ungefär aldrig. eller efter den 15 maj, och då är det försent. då kan jag ändå inte börja där.
jag slår föresten vad om at det är med flit! de måste säkert ta in mig för att det var så få som säkte, men mig vill de inte ta in. för det tror jag verkligen att de inte vill. sju kritiska gamla gubbar spelade jag upp för. ingen verkade alls tycka jag var bra.
äh. jag får utbrott på det här. men jag ska till brighton i sommar och jag kan inte sluta säga det till alla ungefär tjugioelva gånger om dagen. men jag ska till BRIGHTON! vid kusten i england och jag ska sommarjobba i tre hela veckor på ett fartfyllt kafé och förlåt mig om jag är glad men sånt här händer aldrig mig. förutom nu då.

förlåt för kaoset, ickeexisterande styckebytningar, klaget och skrytet. meeeeeeeen ni kan väl ta och göra som de flesta andra och bara ignorera mig. jag dör ändå någon gång...

seeeeghet

hej hallå och ursäkta för skrivfrånvaron.
det är det att helt plötsligt händer allt på en gång och jag kan inte låta bli att klaga inför allt och alla att det faktiskt är mycket i skolan nu så varför inte låta några av dessa klagord landa här också... Vi hade nationellt prov i matte i dag och jag vet inte. jag kunde inte alls skriva på något matematiskt språk idag men jag var i alla fall pigg. vi får väl se hur detta slutar. dessutom har vi en megauppsats som jag faktiskt lyckats bli klar med och bara fått ett enda nervöst sammanbrott. det är nog lite av ett rekord för mig. nu när jag fått den överstökad och ut ur mitt liv har jag bara lite saker kvar som måste fixas:
1) plugg inför NOprovet är ett måste! jag kan inte gå natur om jag har bättre betyg i SOämnena än i NOämnena.. eh, enligt mig alltså....
2) ringa och skälla ut boland. snart gör jag det verkligen. det är inte alls lång tid kvar tills man får börja göra omval och jag har inte fått mitt besked än. inte såååå överdrivet bra nej.
3) spela mer gitarr. och piano. och sticka mer. och börja sy på den där nedrans kjolen...
4) ringa linn! eftersom sötnosen kommer hit i morgon och vi ska köra lasergame och prova balklänningar. stickningen, kjolen, gitarrspelandet, bolandgrejset och allt det där får vänta.

och sist men inte minst ska jag försöka komma på något fint att skriva om. tålamod vänner, tålamod.

puss hej!

torsdagssorg

jag bara inte låta bli att uttrycka mig lite om mitt antagligen mest använda ord/ämne/whatever på den här nyyyya bloggen. våren är här. till fullo. idag. och det gjorde att min dag började fint. med sol, blåblåblå himmel, kent och ett Linn-sms. men inte ens våren kan rädda mig undan från allt. visserligen konstaterade både jag och elin på vägen till skolan att oh, en sådan strålande dag. och när vi väl kom fram så til skolan sa både rebecka och louise samma sak. men det är just det. skolan... SKOLAN. för att inte bli så självömkande så kan jag uttrycka mina känslor med någon annans ord och jag vet att Linn, om hon nu läser detta, kommer veta vems ord det är och ni andra kan väl gissa.

Fyll mig med luft igen
Gör mig synlig
Du får gärna avsky mig
om det gör mig tydlig igen

Om du vill visa dig igen
Om du vill komma hit igen
Om du vill röra mig igen
Så måste jag vara i färg

Fyll mig med vatten min vän
men håll mig flytande
Jag låter dig avsky mig
Det gör mig tydlig igen

Om du vill visa dig igen
Om du vill komma hit igen
Om du vill röra mig igen
Så måste jag vara i färg

sådär. jag vet inte om allt stämmer. men mer synlighet och tydlighet skulle verkligen inte ha skadat idag. inte alls. efter skolan jag kom hem och var arg som ett bi och målade en ful teckning. inte alls så dramatiskt, nej..
men! däremot har jag publicerat på poeter.se/Freya ! alla som har det minsta vett i hjärnan, själen, hjärtat, lungorna, lilltårna eller öronen måste genast rusa dit. för min skull.
sen så har jag blivit värsta låtskrivaren! visserligen har jag inte lyckats skriva så mycket mer än tre verser (på tre olika sånger dessutom), en refräng som jag glömt bort melodin på och en brygga eler vad det nu kan tänkas kallas.
som tur är ska Linn komma hit nästa helg och då ska vi minsann köra lasergame så det ryker! obokstavligt förståss.

jag avslutar med en bild! som jag tillägnar louise.
gul gul gul är vår undervattensbåt, undervattensbåt, undervattensbåt

Kentdrömmen!

hej hej hemskt mycket hej
det är så att min dag varken varit hektisk eller särskilt spännande. balen börjar faktiskt närma sig i och för sig men jag är tveksam på att den kommer bli så magisk som jag hoppas på. så mjä mjä.. jag vet inte. däremot känns det som om vårvärmen, vårkylan, vårdammet eller något helt annat som inte alls har med våren att göra håller på att tina upp något poetsitk inom mig. jag skrev lite på engelskalektionen. på svenska givetvis. eftersom kentarna fått mig att gilla vårat fina språk. det blev inte så illa som det brukar bli. det kanske hamnar en snutt här senare...

i vilket fall har jag läst igenom min nedskriva/uppskrivna kentdröm och nu och den är ganska kaosig. men den är en dröm. drömmar ÄR kaosiga.

this is the not so true story

jag drömde att jag och rebecka skulle gå på kentkonsert och det var den dagen då vi skulle gå. jag var gladglad och hade tagit med alla eventuella saker som skulle behövas, till skolan, för att gå på konsert, eftersom jag skulle åka med en buss direkt ifrån skolan, 30 minuter efter att vi slutat som skulle gå till uppsala station och därifrån skulle jag åka tåg till stockholm eller london.. jag vet inte riktigt... men sen så kom rebecka och sa att hon inte kunde följa med på konserten för att hon skulle gå på kören eller något sånt. jag blev jättesur och rädd. det kändes läskigt att gå själv. men jag bestämde mig för att göra det i alla fall. fast jag var aaaaarg. sen babblade rebecka på om att hon hade försökt sälja sin biljett och massa grejer och då kom jag på att jag kunde ju gå med sara! eftersom hon också tyckte kent var åtminstonde ganska bra. så vi letade upp henne och hon skulle köpa beckas biljett. men då upptäckte rebecka att hon bara hade en av biljetterna. för man skulle nämligen ha två stycken och en hade hon lämnat hemma. vi skulle snart sluta så hon hade 30 minuter på sig att hämta den. jag tänkte att det nog skulle gå eftersom hennes mamma precis hade kommit till skolan och kunde då köra hem och hämta biljetten. men nähej, hon hade ingen bil så det skulle inte kunna lösa sig. jag blev jättearg igen.

tillslut gick det över hyfsat och jag bestämde mig för att gå i alla fall. själv. jag börjar kolla igenom min väska och upptäcker att JAG SAKNAR EN BILJETT. jag får panik och ruuuuusar hem för att leta efter den. när jag kommer hem så ändras drömmen också, så helt plötsligt är jag knappt påklädd och behöver sminka mig och massvis med grejer. jag blir jättearg och stressad på samma gång och springer omkring. tiden går och när det bara är 10 minuter kvar tills jag måste vara i stan ger jag upp. jag är då jättearg, ledsen, förtvivlad och AAAAARG. men DÅ kommer jag på vart jag lagt biljetten, hittar den och mitt i allt det arga så skjutsar mamma in mig till stan och på något mirakulöst sätt hinner vi. jag blir jätteglad och all ilska bara försvinner. jag är lika lycklig som jag var i början av drömmen. tänker på hur underbart det ska bli att få se kent osv.. av någon anledning är linnea och elin också där och de ska också till kentkonserten och jag blir ännu gladare för att slippa gå själv. jag flyger omkring i min lyckovärld. TILLS vi ska kliva på tåget. jag känner att jag måste kolla igenom min väska EN GÅNG TILL och då upptäcker jag.....

att jag glömt biljetterna hemma.

jag vaknade och hela min kropp var överspänd, plus att jag nästan hade glidit ur sängen. sen fick jag ett litet utbrott på frukosten, men annars gav denna dröm mig inte några större skador för livet.
lev så härligt.

det finns mycket grus på våren, har jag kommit fram till

gymnasieångesten börjar lite smått tränga sig på igen. den största delen är för att jag inte kom in på musikklass på lundellska. inte det minsta. papperet som ligger i papperskorgen nu börjar med "vi måste tyvärr meddela att du inte antagits till skrapans musikklass" eller något i den stilen. jag är inte förvånad, men jag måste erkänna att jag faktiskt hoppades att det skulle ha skett ett mirakel när jag öppnade brevet. vilket det visade sig att det inte hade då. däremot så får folk inte tycka synd om mig eller något i den stilen. jag är inte direkt ledsen, kanske lite besviken, så få mig inte att inse att jag borde vara ledsen. ledsen ska man inte vara nu, för solen skiner och asfalten är grå, gräset är sådär gultorrt och knopparna som aldrig får slå ut kanske är på G nu. det är alltså den årstiden som jag alltid tjatar om. i alla fall idag. och då ska man inte vara ledsen. det är på hösten man ska gå omkring och känna sig som om man har svalt tiotusen kilo grus och som om mörket aaaaaldrig kommer förvinna. på våren ska man vara söt, glad, hoppig, kär och så där. i år känns det mest som en kliché. jag brukar spendera mycket tid med att drömma om våren och jag kan inte direkt neka att jag inte gjort det i år heller.. men kärleken känns ond och som en inbillning i år. jag ska försöka låta bli att bli fnissförälskad i någon meningslös (ja... "meningslös") typ. jag vet att det alltid slutar innan det ens hunnit likna någon början och det gör mig, ja, inte så överdrivet vårlycklig.

men bara för att jag känner mig så &%##& tråkig så måste jag vända upp och ner på saker och ting och se positivt. mitt possitiva seende har fått allvarliga synproblem och ibland undrar jag om jag börjar bli blind. för possitiva saker då. jag ser fel först. sen efter ett tag så kanske jag lägger märke till fina saker.. eller är det så? ingen aning faktiskt. men om man nu ska bortse från dåliga saker idag så har nog dagen varit helt överkommlig. jag hade gitarr idag och min gitarrlärare sa att jag hade lätt för mig. sen så växte det fina blommor på kyrkogården (jag måste nämligen gå över en kyrkogård på vägen till gitarren. kunde vara läskigare..) som påminde mig om Lisselbo. fina gamla söta underbara våriga barndomsLisselbo. för det fanns både små blå och små blåvita blommor där på kyrkogården som vi hade i Lisselbo också. och bara namnet Lisselbo. man kan inte bara låta bli att tycka det låter vackert... det som visslar om namnet och det är fint. eeeh, hur jag nu kom fram till den oroligt smarta slutsatsen.... Nu bor jag en bit därifrån och min utsikt är tre fotbollsplaner som tillsammans bildar en jättestor fotbollsplan och snart är vi tillbaka till där jag började det här stycket. men gräs är i alla fall finare än ja... äh. nu stannade min hjärna. men gräs är i alla fall finare än både asfalt, baracker, alla dessa människor som har något emot mig, skuggor, soptippar, fabriker, kärnkraftverk, skolor, skolmat (inget illa om skolmat, men just så vacker är den inte..) och grusplaner.
föresten så har jag min hemska kentdröm nedskriven. den ska ni få någon annan dag.

och alla som orkade läsa allt detta, ni ska få all min överblivna kärlek som aldrig får strös ut över befolkningen. den får ni. och om jag kunde skulle jag ge er lite fräknar också. puss!

det snöar. i april liksom

jag hade nästan tänkt klaga lite på snön först och främst. men det har jag redan gjort tillräckligt idag och inte har det blivit bättre. dessutom har x antal andra också klagat, så därför kan jag beklaga mig över.. just ingenting. eftersom idag känns ingenting rktigt värt att klaga på. jag drömde arga drömmar inatt. om kent och borttappade biljetter och jag är fortfarande lite kvar i den där arga, spända känslan, även om det gått mer än nio timmar.
sen en sak som må vara sorgligt. jag har blivit lite småkär sådär. det är bara det att människan inte finns på riktigt riktigt. fast äh, sånt är ignoreringsbart.

Vårsolen har i och för sig gått ner..

Hej människor.
Jag ska alltså göra ett nytt försök nu då. börja blogga igen. varför vet jag inte riktigt.. men någon liten människa inom mig är en riktig bloggtönt, medans en annan del inom mig bara är lat och tänker "blogg, näh.. varför? ingen kommer ändå vilja läsa" och så vidare. men jag har slagit ner den delen idag och... här sitter jag.

idag har det varit vår och nästan till och med sommar. sjutton grader sisådär och himmeln har varit himmelsblå och jag har försökt odla fräknar. ganska trevligt verkligen eftersom jag lyssnade på kent samtidigt och ack ja, jag tycker om kent. mycket.
Nu har vårsolen gått ner bakom horisonten och mina ord känns allmänt trista. jag ska bloggladda med smarta tankar tills nästa gång och försöka lite bättre. idag är helt enkelt en för fin dag för att grubbla så mycket.