det finns mycket grus på våren, har jag kommit fram till

gymnasieångesten börjar lite smått tränga sig på igen. den största delen är för att jag inte kom in på musikklass på lundellska. inte det minsta. papperet som ligger i papperskorgen nu börjar med "vi måste tyvärr meddela att du inte antagits till skrapans musikklass" eller något i den stilen. jag är inte förvånad, men jag måste erkänna att jag faktiskt hoppades att det skulle ha skett ett mirakel när jag öppnade brevet. vilket det visade sig att det inte hade då. däremot så får folk inte tycka synd om mig eller något i den stilen. jag är inte direkt ledsen, kanske lite besviken, så få mig inte att inse att jag borde vara ledsen. ledsen ska man inte vara nu, för solen skiner och asfalten är grå, gräset är sådär gultorrt och knopparna som aldrig får slå ut kanske är på G nu. det är alltså den årstiden som jag alltid tjatar om. i alla fall idag. och då ska man inte vara ledsen. det är på hösten man ska gå omkring och känna sig som om man har svalt tiotusen kilo grus och som om mörket aaaaaldrig kommer förvinna. på våren ska man vara söt, glad, hoppig, kär och så där. i år känns det mest som en kliché. jag brukar spendera mycket tid med att drömma om våren och jag kan inte direkt neka att jag inte gjort det i år heller.. men kärleken känns ond och som en inbillning i år. jag ska försöka låta bli att bli fnissförälskad i någon meningslös (ja... "meningslös") typ. jag vet att det alltid slutar innan det ens hunnit likna någon början och det gör mig, ja, inte så överdrivet vårlycklig.

men bara för att jag känner mig så &%##& tråkig så måste jag vända upp och ner på saker och ting och se positivt. mitt possitiva seende har fått allvarliga synproblem och ibland undrar jag om jag börjar bli blind. för possitiva saker då. jag ser fel först. sen efter ett tag så kanske jag lägger märke till fina saker.. eller är det så? ingen aning faktiskt. men om man nu ska bortse från dåliga saker idag så har nog dagen varit helt överkommlig. jag hade gitarr idag och min gitarrlärare sa att jag hade lätt för mig. sen så växte det fina blommor på kyrkogården (jag måste nämligen gå över en kyrkogård på vägen till gitarren. kunde vara läskigare..) som påminde mig om Lisselbo. fina gamla söta underbara våriga barndomsLisselbo. för det fanns både små blå och små blåvita blommor där på kyrkogården som vi hade i Lisselbo också. och bara namnet Lisselbo. man kan inte bara låta bli att tycka det låter vackert... det som visslar om namnet och det är fint. eeeh, hur jag nu kom fram till den oroligt smarta slutsatsen.... Nu bor jag en bit därifrån och min utsikt är tre fotbollsplaner som tillsammans bildar en jättestor fotbollsplan och snart är vi tillbaka till där jag började det här stycket. men gräs är i alla fall finare än ja... äh. nu stannade min hjärna. men gräs är i alla fall finare än både asfalt, baracker, alla dessa människor som har något emot mig, skuggor, soptippar, fabriker, kärnkraftverk, skolor, skolmat (inget illa om skolmat, men just så vacker är den inte..) och grusplaner.
föresten så har jag min hemska kentdröm nedskriven. den ska ni få någon annan dag.

och alla som orkade läsa allt detta, ni ska få all min överblivna kärlek som aldrig får strös ut över befolkningen. den får ni. och om jag kunde skulle jag ge er lite fräknar också. puss!