jag fattar inte

enligt klas är det min mest vanliga mening. det kanske det är. vad vet jag.

två människor har idag abortslagit mig i magen. jag tar inte illa upp. inte alls så. men det är bara det att även min syster brukar klappa mig på magen och påpeka att jag ser gravid ut och att min kusin brukar göra exakt samma sak.
aaaah, hur går det med barnet?

jag vet inte varför jag berättar detta. ungefär som när jag råkade berätta för våran svenskalärare att min apelsin var dum, eller för en främmande bratfamilj att jag druckit en gång, eller för en trevlig människa på skrapan om alla mina nervositetssyndrom.

människor är dumma. korkat dumma alltså.
det enda vi gör är att sträva.
seriöst. jag känner för att
bara vara.
men när jag bara är så är det just för att
bara vara.
och det gör det hela så äckligt uppenbart.

dock är jag ganska nöjd med det stora hela för tillfället. när jag tänker tillbaka på sjuan (som jag alltid gör)
på alla dessa löjliga småförälskelser
alla dessa eviga försök att bara göra någonting
vad som helst
som skulle få en att bli sedd. positivt alltså.
så blir jag lite till mig.
jag är fortfarande så.
nästan exakt.