det snöar fortfarande

jag tycker det är spännande. i morgon kanske vi inte kan öppna dörren för att det har hamnat snö i vägen. en bussresa beräknad på 20 minuter kanske tar en timme. när man kommer in genom dörren kan det vara så att det ligger ett smärre snöberg på ens huvud.
de två sistnämnda har
1. en gubbe på bussen hem varit med om. han beklagade sig tydligt över att bussresan från fyrislund hade tagit 25 minuter mer än väntat.
2. jag varit med om. när jag kom hem och in genom dörren och tittade mig själv i spegeln kunde jag nämligen konstatera att på mitt huvud låg en liten vid hatt av snö och mallade sig.

första snökaoset är alltid första snökaoset och även om försenade bussen, bilar nedkörda i diken, genomblöta vinterskor och bortsnöat smink (ytligheten finns) kan var lite jobbigt så tycker jag att första snökaoset är någonting bra! i snökaoset för två år sedan hade min tonårsvärld två dagar tidigare vänts på ända och skakats om riktigt ordentligt. inte ens att vi stod ute i fyrislund i en och en halv timme med tre stycken bussar om vägrade komma gjorde någonting. det var bara som extra energi till mina virvlande glada tankar.
förra året fick jag inte mitt snökaos. jag var, dagen i ära, vilsen i en stor feberförvirring. klarade bara av att ligga i soffan och oroa mig för att byggarbetarna som byggde på vårt hus då skulle komma in i vårt hus för att dricka kaffe, ställa sig i vardagsrummet och skratta åt den ynkliga feberfläcken till människa som låg där i soffan. det vill säga jag. dock räddade snökaoset mig lite här. för det var alldeles för snöigt för byggarbetarna att pallra sig hem till oss.
sen på kvällen vaknade jag till liv igen. lyckades slå bort några febergrader. fick nöja mig med att se snökaoset på tv:n. folk som cyklade omkull i snödrivor och bilar som inte kunde bromsa.

men i år, varken med en förvirrad (men glad) uppochnervändhet eller en kropstemperatur på 40 grader, blev jag en timme försenad på hemvägen. sedan hindrad från att åka på yoga. inte sådär jättekul i och för sig. men jag tänker inte tro på att kaoset gett upp än. första snön luktar gott. att krama snöbollar känns bra.

annars så. ja. jag vet verkligen inte. men jag mår ganska så bra. känner mig stadig och skrattig och arg och stressad och kär och självständig och framtidstroende och panikig och lugn och vintermysig och lite lite gråtig på en och samma gång. fast mest glad. saker och ting verkar inte lösa sig. men. just nu i denna stund, dag, vecka tycker jag faktiskt inte att det gör så mycket.