när jag var liten ville jag mycket hellre heta typ elin eller linnea.
vet mycket väl hur det känns att tänka för mycket. också hur det känns att vara nervös och rädd. hur det känns att inte kunna bestämma sig. hur det känns att skratta så att man glömmer bort allt annat runtomkring. hur det känns att vara viktig.
jag är duktig på att tro att hela världen kretsar kring mig, men också på att vända saker så att det faktiskt verkar som det. jag är bra på att göra spellistor i spotify.
jag är mindre duktig på att hålla mitt rum städat, och på att hitta ord för vem jag är.
nämligen så tänker jag väldigt mycket på vem jag är. letar ständigt efter ett finger att sätta på min personlighet. men det enda som jag lyckas komma fram till att jag är förändring. att jag skrattar mycket i rätt personers sällskap. att jag har lätt att öppna mig för folk, men ganska svårt ändå att komma människor nära. att jag hela tiden strävar efter något annat.
ibland känns det som att jag är så många olika personer att jag ska explodera. vet aldrig riktigt vad jag tycker om, inte helt säkert i alla fall. det finns massa jag tycker om nämligen, men nästan inget som håller i sig även i de blåsigaste stormar.
men just idag är jag en 18åring som fortfarande frågar sin mamma om hon får vara hemma från skolan. om det är okej att inte orka åka dit idag. jag är lång och ganska smal. tycker om mina ben. blir arg av människor som blir sura för sakens skull och av ofeminism. blir glad när folk ger mig ärliga komplimanger och av att prata med människor.
Jag tycker om att rita och vill kanske bli psykolog. känner mig nöjd med det mesta. till och med det faktum att jag är så pass beroende av mina känslor att jag ibland känner att jag inte klarar av någonting är helt okej. för annars skulle jag inte ha dagarna då jag klarade allt.
åh! Fint!
SvaraRadera