DAY 02 - MY FIRST LOVE

namn? Freja.

ålder? 8.

största rädsla? att hamna ensam i matledet.

favoritlek? att fånga löv om hösten.

älsklingsmat? potatisbullar.

första kärlek? ja, faktiskt.

Det var den 31 maj år 2000. jag gick i tvåan. Var glad mest hela tiden och min finaste tröja var vit med broderade blommor på. I min klass var vi ungefär hälften tjejer hälften killar. Jag hade inte reflekterat så mycket över killarna. Brukade mest umgås med elin, elin eller amanda. Hade i och för sig blivit kär i en som hette Alexander i en dag för att han plockade upp en studsboll åt mig som jag tappat. Hade också tyckt i någon vecka att mattias var väldigt söt. Men så mycket mer än det hade det aldrig varit.

Det var sol ute och jag och elin lekte vid gungorna på skolgårdens baksida. Plötsligt kom martin och rikard i min klass gående. Rikard ropade på mig, och sen lekte vi alla fyra med varandra. Jag hade aldrig riktigt pratat med någon av dem förut vad jag minns. Men jag minns att jag insåg att jag tyckte Rikard var riktigt gullig. och när jag kom hem skrev jag såhär i min dagbok:

hur och varför jag blev kär i honom vet jag inte alls faktiskt. men så var det, det minns jag.

Jag antar att kärkänslorna växte med dagarna som gick. för några dagar senare ser mina dagbokssidor ut såhär:

och för att göra allt lite klarare vill jag bara förklara att elin frågade chans på rikard, åt mig.

den där känslan. första kärkelenkänslan. pirret jag hade i magen när pappa och sara kom och hämtade mig efter skolan. glädjen som var så stark att den färgade mina kinder alldeles röda. bubblandet som snabbt omvandlades till skratt. Jag minns den som igår, och att beskriva känslan känns bara fattigt.

Detta varade i några veckor eller månader eller kanske till och med ett helt år. Har svårt att minnas. Vi gick längs fotbollsplanen på skolgården, hand i hand. Himlade med ögonen åt Johanna som alltid skulle springa ikapp oss och fråga tröttsamma frågor. förstagångenpussades bakom ett träd.

Och jag vet vad ni antagligen tänker.

vad även jag själv tänker.

"Åtta år, inte vet man väl vad kärlek är då?"

Men detta är nämligen för mitt åttaåriga jag. som satt med mormor i vardagsrumssoffan och tittade på tv. ett program som handlade om barn som var kära närmare bestämt.

mormor suckade, klart irriterad. sa sedan "Men de är ju så små. självklart vet de inte vad riktig kärlek är. de inbillar sig bara."

detta är för den åttaåring som då kände sig så besviken och ledsen. Så missförstådd och bortglömd. som att bara för att man är liten så ska man inte få räknas.