jag såg det på din keyboard!

yo där!
jag har varit på genomfarten idag och insett att jag inte alls hör hemma där längre.
det underliga är att jag på ett sätt känner mig som för exakt ett år sedan... eller nej. inte exakt ett år sedan. lite mindre. men ändå. det är underligt. för om man skulle ta freja som var för ett år sen och ställa bredvid den freja som är nu så skulle skillnaden skrika. kanske inte så mycket till utseendet förutom någon centimeter på längden. och flera centimeter på håret (det börjar bli långt nu)
men om man skulle lysa igenom mig och se hur det såg ut inuti mig. hur tankarna i mitt huvud rörde sig, vad för minnen som flög omkring därinne. vad för uppror jag hade i min mage och vad för passerat som låg bakom mig och muttrade. ja då ni, då skriker skillnaden. den skriker och gormar och hoppar och syns väldigt mycket.
samtidigt som jag känner mig som att jag går i ettan igen och ja. jo. precis.
men det är såhär:
det har hänt VÄLDIGT mycket sen dess. vanligtvis brukar det inte hända så värst mycket intressant och sådär i mitt liv men det senaste året har händelserna och upplevelserna mest rasat ner på mig.

äh. jag kommer verkligen ingenstans. vet inte heller riktigt vart jag vill komma och vart jag är påväg. det finns lite för många ord om saker som jag inte kan skriva här. det som jag känner och tänker mest på just nu vill jag helt enkelt inte skriva här.
att jag känner mig söndersliten och trött är inget jag vill skriva om.
eller att min externa hårddisk är ungefär lika långsam som jag.

men! en annan sak kom jag just att tänka på. jag kände mig på något underligt sätt mycket större när jag gick i trean än vad jag gör nu. alltså den lilla trean när jag var nio år och precis hade gjort slut med min första pojkvän. haha. åh. det var så osorgligt och så bara på något vis. att vi gjorde slut alltså. det var inte ens jag som gjorde det själv. min kompis ringde honom och sa det. eller hur det nu var.
men i vilket fall... jag kände mig då så stor och stolt och modig och mallig och smart och duktig och ansvarstagande och allt sånt där som säkert vilken nioåring som helst kände. jag började vara ensam hemma när jag var nio år också. det var jättehemskt till en början men eftersom jag var så stor och duktig så klarade jag av det efter ett tag.
nu känner jag mig inte alls så där stor längre. visst. jag känner mig inte liten och helt bortkollrad. men världen har liksom växt. det är inte bara mina tre vänner som jag tycker om. inte bara de tjugoåtta personer i min klass som jag känner i hela världen. inte bara min familj som jag träffar på helgerna. det är inte timmar efter timmar som man kan fylla med helt onödiga helt odödliga helt ojobbiga saker längre.
det är någon minut här och där.
ansikten över allt.
nya händer att skaka hela tiden.
leenden att le och vinkningar att vinka.
det är bussar och kilometer som bara fort fort rusar förbi utanför rutan. det är skolan. och det är inte bara min klass i hela världen. det är, mer. mycket mer.
på många sätt mycket bättre.
på många sätt så mycket bättre.
och i detta eviga virrvarr av ord, ansikten, åsikter, skratt, människor, tårar, armar, strumpbyxor, kladdkakor, genomfarter, matsalar, toalettväggar, tepåsar, bussäten, vantar, gator och åter igen människor står jag. jag står eller går eller sover eller skrattar eller gråter och jag lever. jag suger åt mig de allra flesta intryck och nej. jag passar inte in på genomfarten längre. jag går inte i ettan längre och är inte heller längre rädd för att vara ensam längre.
jag är sjutton år. har längre hår. och om möjligt ännu fler tankar i mitt huvud.