kråkor flyger långsamt

mitt fyrahundronde inlägg. räknat med diverse utkast också i och för sig. men fortfarande. fyrahundra. uj.
klockan är natt. jag har proppat min dag fylld till översvämningsgränsen. mestadels med viktiga möten med viktiga människor. har hunnit med att träffa både hannah, felix och carl en stund i var. har varit i skolan. har skrattat mig själv till magvärk. har fikat på cafe 018. har sjungit i några timmar. har åkt en massa buss. skrivit en massa sms. pratat spanska. har funderat på framtida resor. har ätit fyra äpplen, och x antal mackor. har hunnit rita bilden ovan. har luktat på hösten.

funderandet på framtida resor gör mig alltid så jäkla galen! det är verkligen livsfarligt att nämna en endaste liten resemöjlighet i min närvaro. mina öron snappar genast upp det, skickar vidare möjligheten till min hjärna och min hjärna börjar spinna vidare. börjar komma upp i varv. som sedan leder till en väldans hastighet och plötsligt sitter jag och tänker på oslo på natten, en lägenhet i paris, barcelona i april, amsterdams alla färger, hur billigt man kan hitta tågbiljetter till köpenhamn, hur lång tidsskillnad det är mellan sverige och indien, irlands alla gröna kullar, pubar i skottland, med mera, med mera. och sen blir jag heeelt hyper. oftast lagom till att jag klivit av bussen och kommit hem till mina två soffplacerade föräldrar. oftast lagom till att de båda är trötta och bara orkar titta på björn gustavsson och skratta åt hans peps-imitation. ofta blir det så att jag kommer hem och kastar alla mina ideer i deras gamla ansikten. i deras ansikten som inte vill slita sig från tv-skärmen och än mindre vill ändra sina uttryck. det som ett bevis på att de faktiskt inte tar in allt det där som härjar omkring i mitt huvud, mina armar, mitt hjärta. ja - i hela min artonåriga kropp.
och ja visst. de har då kanske redan upplevt allt det där. de har redan varit i nepal och fått höra hur en glad nepales berättat en historia om hur han en gång hittade en plånbok med massa pengar i, lämnade in den och sedan fick en hejdundrans hittelön. de har redan sett en ko brinna på bali. de har sprungit vilse i grekland utan att komma ihåg namnet på sitt egna hotell (i alla fall min kära mamma, som 16 år. haha!) och de har sett koblajor fastklistrade på en vägg i nåt land i asien för att bajset skulle det minsann eldas med.
MEN.
det är inte en anledning till att fortsätta titta på den där förbenade tvn istället för att slå följe med mitt armviftande och lyckomuller. för det är så det känns. allmänt. som att ingen riktigt förstår hur jag känner mig när jag känner mig så här. när jag är på översvämningsgränsen och inte vet om jag är på väg att explodera. inte heller vet om explosionen kommer arta sig i ett stort stadigt skratt eller i en liten skakig svag snyftning.
men ja. hur ska någon egentligen kunna veta sånt, som jag själv inte alls har lyckats få en grepp om? inte efter 18 år. inte efter fyrahundra inlägg. fast.

tänk så tråkigt det hade varit ändå.