jag sitter i skolan och inväntar en liten undergång. jag ska se hur lång en rubrik får vara och jag har skrivit poesi som som vanligt inte hänger ihop

det sitter något i vägen kan
det vara jag så säg
något vackert mot min kind ta
ifrån mig det eländiga
kompostera
det till något annat

vi tar
två trappsteg i taget
ramlar ner och
snubblar upp igen
blåa märken
täcker våra kroppar mina
blir snart gröna de
blir alltid så